- Rating: 5/5
Key takeaways
- Berättarjaget beskriver sin pappa som nyanserad och specifik, det är ett ideal att sträva efter. Att vara tillräckligt specifik för att kunna bli motbevisad, och samtidigt nyanserad med respekt för komplexitet. (page 139)
- Flera av personporträtten (Niki och mamman särskilt) beskrev en ganska tung psykiatrisk vardag på ett finkänsligt och respektfullt sätt. Jag uppskattade hennes tydlighet kring besvären utan att reducera karaktären till bara en patient.
- Skarpa observationer om hur vi döljer oss bakom argumentation och anekdoter i samtal, kanske för att inte verka sårbar men till priset av autenticitet.
How the argumentation and verbal virtuosity is more important than the issue at hand, “winning” the argument is the primary goal.
Hon kunde orientera sig och bilda en uppfattning i en fråga på en minut, eller snarare: en så kallad “uppfattning”, en åsikt som mycket väl – som en lek – kunde vändas till sin motsats under nästa minut, som om sakfrågan var ett ovidkommande bihang till den verbala spänst som kunde visas upp i dess sken. Hon hade fått det med sig hemifrån, där skickligheten i en bevisföring ansågs långt viktigare än angelägenheten i ärendet, och där varje middag också var en del av den retorikturnering som löpte under de dryga tjugo år hon bodde hemma och som återupptogs vid alla hennes besök hos föräldrarna. (page 31)
The following quote reminds me of kitsch in The Unbearable Lightness of Being, how the polished and “fixed” story hides a lack of deeper understanding or connection between people. Genuine conversations do not unfold as a series of anecdotes but are messy and non-linear.
Alltsedan bekantskapen med Niki tänker jag på anekdoten som en kronisk sjukdom som häftar vid en del människor, tvånget att berätta allting som en historia, att låta tillvaron gestalta sig i en formel där lyssnaren ska fångas in och imponeras eller uppröras eller skratta med. En anekdot är en sluten låda som inte lockar fram något annat än fler slutna lådor, tills alla som deltar i samtalet, eller “det så kallade samtalet” som Niki hade formulerat det, sitter med varsin trave slutna lådor framför sig, mentalt immobila, surrade vid masten och med nästa anekdot pockande i sinnet. Sådana samtal kunde jämföras med något av televisionens anekdot-program, “Har du hört den förut” och allt vad de hette. (page 51)
Very similar observation to what Sally Rooney does in Normal People, how some women attract by appealing to men’s desire to dominate and control.
En viss sorts kvinnor väcker mäns instinkt att hjälpa, stärka, lotsa, förstå. (page 149)